Vissa jobb blir konstigare (läs roligare) än andra, och det finns många lustiga händelser som jag tänkte blogga om lite då och då – som i dag. I bland blir det inte bara konstigt, utan direkt otäckt. Ett av dessa tillfällen var den 29:e april 2015 och den femte SM-finalen mellan Södertälje och Uppsala i Basketligan som jag skulle bevaka åt UNT på plats i Täljehallen.

Finalserien i sig spårade ur ganska tidigt i och med en misstänkt rasistattack av en spelare på planen i match ett, vilket vi också skrev om i UNT. Oroligheterna spreds även till publiken, inte minst i match tre som spelades i Uppsala. Skriverierna fortsatte, inte bara i UNT, utan även i både LT och riksmedia. Efter match fyra i Uppsala riktades någon form av hot mot tidningen, exakt vad vet jag inte, men på UNT agerade man och till den femte finalen i Södertälje fick jag och vår fotograf beskydd i form av två säkerhetsvakter som följde med oss under hela resan.

Att bevaka en finalmatch kan vara nog så krävande, att inte kunna gå och sitta var man vill i en arena utan att platserna “säkrats” innan gör det inte enklare. För att inte tala om den där olustiga känslan med att skriva under hot. Jag fick till exempel inte sitta bland övriga journalister på pressläktaren, utan jag förpassades till ett undanskymt ställe som var lättare att bevaka. Södertälje matchen med 96–77 till slut och säkrade därmed SM-guldet, och ingenting allvarligt hände varken på planen eller för mig och min kollega. Jag blev en erfarenhet rikare, en erfarenhet jag helst slipper få nytta av i fortsättningen.

Jag har alltid varit otroligt imponerad av min arbetsgivare, UNT, som tog beslutet om bevakning utan att blinka. Flera journalister på plats undrade så klart vad det var frågan om, och ville skriva om händelsen, men där och då ville jag inte ge det någon mer uppmärksamhet.

Bildcred till Kenta Jönsson som fångade ett ögonblick jag gärna slipper i framtiden.